Hälsan jag tog för givet
Jag har alltid varit en aktiv person. Fotboll, tennis, gym, löpning och simning – att röra på mig har varit en naturlig del av mitt liv.
Men jag har också alltid haft en svag punkt för ”skräpmat” och snabba lösningar när blodsockret dippade.
Tidigare kunde min kropp hantera det; att välja mindre hälsosamt fick sällan konsekvenser.
Men när jag närmade mig 30 började jag märka en förändring. Tröttheten ökade, humörsvängningarna blev fler och blodsockret mer ojämt.
Plötsligt var den stabila, goda hälsan inte längre en självklarhet. Jag insåg att jag behövde arbeta för det jag tidigare hade tagit för givet.
🤰 Graviditeter och en mörk spiral
Denna insikt sattes på prov när jag blev gravid. Under min första graviditet blev jag väldigt sjuk och var sängliggandes. Smärtan ökade, jag gick upp mycket i vikt och tog de snabbaste, mest onyttiga valen – raffinerat socker, fett, salt och läsk.
Efter förlossningen kämpade jag med att hitta tillbaka till välmåendet. Kroppen svarade inte på träning som den gjort förr. Det var här jag verkligen började förstå kostens enorma inverkan. Att ”springa lite extra” eller utesluta en burgare funkade inte längre. Jag var tvungen att göra en helomvändning.
Ironiskt nog blev jag gravid igen just när jag började få kontroll över kosten. Denna gång blev jag ännu sjukare. Jag låg i sängen, på sjukhus, och min barnmorska uppmanade mig att äta så fort jag kunde. Jag tog henne på orden och matade min kropp med skräpmat: Hamburgare, pizza, choklad, godis, chips. Jag rörde mig ingenting.
📉 Botten nådd: 120 kilo och känslan av uppgivenhet
Efter min andra förlossning vägde jag 120 kilo. Jag kände inte igen mig själv. Allt värkte. Att resa mig från golvet var en kamp, att gå i trappor kändes som ett maraton. Jag var nedstämd, kände mig värdelös och skämdes över mitt smygätande. Jag gömde choklad i garderoben och beställde hämtmat när min man var borta. Jag var fast i en mörk plats och accepterade att mitt forna jag aldrig skulle komma tillbaka.
Mina nära och kära var oroliga för min hälsa, och det var då min mamma gav mig den bästa presenten: PT-timmar. Det var startskottet på min resa. Från att vara en van gymbesökare till att ligga som en sköldpadda på golvet och cykla med benen i luften – det var tufft, men det var början.